Ett organisationssystem där statsmakten delas mellan en central, federal regering och lokala eller regionala nivåer, till exempel Tyskland, Österrike, USA, Kanada, Australien, Indien, Nigeria och många andra länder.
Federationer står i motsats till enhetsstater, som Frankrike, Danmark coh Sverige, där makten inte delas mellan olika nivåer. En del av federalismen är tanken att gränsöverskridande frågor ska behandlas lika demokratiskt som nationella frågor i parlamentariska demokratier.
En federal demokrati styrs oftast, likt USA, av ett tvåkammarparlament. I den här modellen representerar den ena kammaren medborgarna i delstaterna, där antalet ledamöter från varje stat beror av antalet invånare. Den andra kammaren representerar de deltagande staterna, där varje delstat har samma antal ledamöter oavsett storlek, som i USA där det finns två senatorer från varje stat.
Federalism i Europa
De flesta Europafederalister vill att EU-parlamentet ska fungera som det amerikanska Representanthuset där befolkningen i varje stat representeras ungefär efter sin storlek. Ministerrådet motsvarar den amerikanska Senaten, där varje stat har samma antal representanter. I den amerikanska Senaten är alla stater jämlika. I Representanthuset är alla väljare jämlika. I EU-institutionerna är mindre medlemsstater överrepresenterade i EU-parlamentet men lika representerade i Ministerrådet.
Federalistiska ideal baseras på tanken att medborgarna i EU kan ses som ett folk som fått en gemenskapskänsla liknande den som finns i natinalstater. De tror därför att EU kan bli en demokrati jämförbar med USA eller Tyskland eller andra nationella demokratier, om EU får liknande demokratiska institutioner.
Kritiker till Europafederalismen avvisar detta. De anser att medborgarna i EU inte känner sig som ett folk och att konstruerande av institutioner på EU-nivå jämförbara med de nationella inte kan lösa problemet med EU:s demokratiska underskott. De betonar att medborgarna i första hand är lojala mot och identifierar sig med sitt eget land, inte EU.
Många kritiker hyllar mellanstatliga modeller för internationellt samarbete, där stater är självständiga oavsett olikheter och där varje land har en röst, som i FN:s generalförsamling, oavsett stor eller liten, mäktig eller svag, rik eller fattig. Den normala principen för internationellt samarbete är ett land - en röst.