Luxemburgkompromissen
- (Photo: www.morguefile.com)
I juni 1965 inledde den franske presidenten Charles de Gaulle en bojkott av alla rådsmöten - "tomma stolar-krisen".
Enligt Romfördraget från 1957 skulle jordbruks- och budgetfrågor beslutas genom majoritetsbeslut efter en övergångsperiod. Därefter skulle de beslutas genom enhällighet. Vid slutet av övergångsperioden vägrade de Gaulle att acceptera att enhällighetsregeln skulle upphöra och inledde den franska bojkotten. I januari 1966 nåddes en kompromis som gav alla länder rätt att lägga in veto mot beslut som de ansåg var "av vitalt nationellt intresse". Vitala intressen ska vara viktiga, men i realiteten kan Luxemburgkompromissen användas på många områden så länge en blockerande minoritet stödjer det land som lägger in veto.
Kompromissen fungerade så att den stat som åberopade vetorätten fick stöd av stater som var anhängare av vetorätten, så att förhandlingarna kunde fortsätta.
Luxemburgkompromissen hade ingen juridisk status utan var en politisk överenskommelse uttryckt i en s k "communiqué" som hänvisade till oenigheten mellan Frankrike och de övriga medlemsstaterna. Trots det upprätthölls överenskommelsen till i december 1985, då presidenterna och premiärministrarna enades om att inte använda den längre - men att samtidigt låta den som ville förneka att den hade upphävts.
Därför kan fortfarande oenighet råda om vetorätten enligt Luxemburgkompromissen fortfarande gäller. Svaret är att den bara gäller om den hävdas av stater som kan utgöra en blockerande minoritet.
Notera
- 1982 försökte Storbritannien använda veto mot föreslagna prisökningar på jordbruksprodukter, men övriga länder vägrade erkänna vetorätten eftersom syftet var att få brittisk rabatt.
- Den sista gången någon använde vetorätten med hänvisning till vitala nationella intressen var 1984.
- I maj 1988 försökte Grekland använda vetorätten utan att lyckas.
Den politiska vetorätten, enligt Luxemburgkompromissen, ska inte förväxlas med vetorätten som varje EU-medlem har när det krävs enhällighet.
Framtiden
I förslaget till EU-konsitution upphävs formellt Luxemburgkompromissen genom artikel I-22 och I-33 som innebär att majoritetsomröstning blir huvudregel. Varje undantag måste anges särskilt i konsitutionen.
Georges Berthoin, som tidigare var Jean Monnets högra hand, föreslog att vetorätten vid vitala intressen skulle återinföras. Men han föreslog att premiärministrarna måste försvara vetot vid ett toppmöte. Detta förslag har förts fram av Demokrati-Forum-gruppen i Europeiska konventet med tillägget att vetot måste beslutas i parlamentet efter en offentlig debatt.
Länkar
http://europa.eu.int/scadplus/leg/en/cig/g4000l.htm#l2
